Min lilla mormor dog i morse.
Hon har varit dålig länge och somnade lugnt in på morgonkvisten. Lilla skriver jag på grund av att hon var ganska kort i rocken av sig, vilket jag upptäckte när jag till slut började växa på mig och faktiskt växte om henne, något som verkade helt omöjligt när jag var ett ganska kortväxt barn. Visst, morfar är en bra bit längre, men i grodperspektiv gör det mindre skillnad.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva nåt, utan sticka sockar men jag kom av mig lite. Mormor gillade att sticka sockar, iallafall när vi var små. Hon brukade skicka en välbehövlig hög runt jul. Jag hade planen att sticka sockar åt henne, speciellt som att jag fick ärva hennes förråd av stickor och virknålar för några år sen, men det blev som så många saker aldrig av. Jag vet att jag iallafall broderade nåt kort åt henne och morfar, ett sånt där korsstygnsmotiv med hundrasjutusen nästan likadana nyanser av ljusbeige. Det blir jättesnyggt färdigt, men många fula långa ord yttras under tiden när man försöker hålla i sär alla nyanserna.
Någon annan som gillade att brodera var min farfar, som gick bort sent i höstas. För hans del är det dukar med tomtar på som dyker upp i mitt minne. Väva gillade han tydligen också. Farmor avslöjade för några år sen att de hade brukat sitta och väva på kvällarna, och dricka konjak. Jag har alltid tyckt att det lät väldigt trevligt.
Sen har vi Ia, min vän, mina vänners mamma, fina fina Ia, som tyckte att man såg fantastisk ut när man hade färgat håret grönt och broderade korsstygnsbokmärken till alla som dök in över farstun. Hon samlade på dockor, så jag sydde en ängel och la på hennes kista.
Ikväll ska jag fortsätta sticka mina sockor, och minnas lite grann.
Vackert skrivet om de nära o kära.
SvaraRadera