Inget att ha på sig

Jag ska på "julmiddag" med jobbet på lördag på ett ganska fancy ställe. Ja, jag vet, julmiddag i april, men vi insåg att runt jul skulle vi alla vara fullproppade med julmat ändå och det fanns en show vi ville se. Det här är inget som direkt har upptagit mina tankar så mycket förens de senaste dagarna.

Jag har inget att ha på mig.

Seriöst. Allt jag har är anpassat efter andra situationer, andra utekvällssituationer. Jag har askorta klänningar att vända huvuden med på ölhak, eller sunkiga byxor som det inte gör nåt om man får öl på. Jag har lösa kläder för att kunna dansa hela natten, jag har en klänning som kan has på bröllop och liknande högtider, jag har mängder med vardagskläder (mer eller mindre hela). Jag har medeltidskläder och 1800-talskläder och en hel del från tidigt 1900-tal. Det finns korsetter, en klänning med självlysande spindlar, 30-hålskängor och hänglsen och till och med ett sjuksköterskeförkläde från början av förra seklet.

Men inget till den här gången.

Det är inte första gången jag står i en sån här situation. Märkligt nog verkar det aldrig dyka upp en permanentlösning (helkroppstatuering?) utan det blir samma sak varje gång. Min hjärna får lätt panik och hittar en väg ut:

Jag kan ju SY något!

- på superkort tid av material som förhoppningsvis finns hemma som ska se snyggt och ordentligt ut och matcha skor och andra saker jag borde ha på mig och som ska sitta fantastiskt och få mig att vara bekväm.

Allt jag har att säga är: Tacka godtyckliga högre makter för trikåtyger.

Nu ska jag ha en kvällsdate med symaskinen. Vi har nåt på gång....