Natalie Mitts

De (Natalie Mitts ) är till slut färdiga efter att jag fick nog och gjorde ett ryck. Jag uppskattar att nystanet jag har över är ungefär lika stort som det jag började med. Jag visste ju att det var lite taget på det, men jag kanske ignorerade saker som att fundera över meter-åtgång och annat sånt där... irrellevant. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, eller i det här fallet i garnlådan.

Sjukt mysiga är de iallafall och jag gillar verkligen detaljen med pärlkanten nedtill.

En positiv grej med att flytta  och att vara inneboende kommer att bli att det finns någon som jag kan tvinga till att ta bilder på mig när jag har stickat något istället för de här gymnastiska övningarna som mest resulterar i skakiga bilder. Det är förvånansvärt svårt att få en bra bild av hela vänsterhanden i en lämplig vinkel med mobilen stadigt i högerhanden om man vill ha vänsterhanden mot ett bra underlag samtidigt. Yoga för självfotograferarare, någon?

Jag jobbar för övrigt på acceptans just nu. Dagens accepterande har varit att jag har en låda mer tyg än vad jag tidigare har varit villig att erkänna för mig själv. Någonstans i den rosa-grå röra som utgör min hjärna har jag envist hängt fast vid att om jag bara stuvar om bättre och omorganiserar vissa påsar tyg till andra ställen så blir det bara två lådor. Den bistra verkligheten är att så inte är fallet. Det ÄR tre lådor. Tre fullar lådor. Idag gav jag upp striden mot mig själv och såg sanningen i vitögat. Det var inte vackert, men det kunde ha varit värre och nu har jag iallafall allt tyg på samma ställe.
Acceptans är en fin sak. Man kommer långt här i livet på det.

När man inte stickar tillräckligt fort

Natalie

Jag är på torgvante två av mina Natalie mitts , men den här lilla snutten garn kommer ju inte att räcka... Och det här som var ett Stashbustprojekt. Funderar på att ge mig in i Facebook-gruppen "en meter garn" och kolla om någon har en liten boll över. Eller ge upp och köpa ett nystan till, det är väl inte hela världen. Eller slakta delar av ett annat halvfärdigt projekt som jag ändå inte riktigt vet vad jag ska göra med. Vi får se hur den här sagan slutar...

Seeta

Som tröst tillät jag mig själv att börja med ett par andra torgvantar, ett par seeta, vilka är misstänkt lika ett par av de som pratades om i senaste Stickpodden fast som ett annat mönster, nämligen Quilted lattice mitts ... En bra idé som flera har kommit på samtidigt kanske eftersom de verkar näst intill identiska, iallafall vad det gäller mönsteruppbyggnad; modellkonstruktionen kan jag inte riktigt uttala mig om. Jag vet inte vilket mönster som är bäst, men hittade Seeta först och har det har stått på min "do want" väldigt länge så jag testar det. Det är inte svårt alls, kan jag ju hinta om...
Jag valde det där garnet jag fick förra sommaren av det konstiga fåret utan svans från Isle of Man, Manx-fåret. Jag fick ju ett tunnt och ett tjockt och det tunna verkar passa utmärkt till det här projektet.

Inte från svansen på fåret, eftersom den inte finns.

Oblockat, osäkert och omotiverat

Jag tycker att det är helt otroligt att något som är så oformligt och mest ser ut som trassel kan förvandlas till något skirt och vackert efter lite blockning.
Det högst suspekta byltet ska bli en till Filigreen http://www.ravelry.com/patterns/library/filigreen-shawl i något entrådigt självrandigt ullgarn jag har haft liggandes i evigheter. Det är en väldigt praktisk sjal om man inte vet hur långt garnet kommer att räcka eftersom den börjar nerifrån och ökar på, så man kan verkligen sticka tills garnet tar slut. Sånt gillar vi här, i de osäkra mängdernas rike...

Jag är om en liten stund på väg mot Uppsala, dels för att hälsa på lite folk men också för att handla garn till bröllopsfilten för att den ska kunna bli större.
Ja. Den blir större. Vad gör man inte för konsten och kärleken?
Filigreen är lite bökig att ta med sig och så även alla blommorna till bröllopsfilten, så ett annat projekt är ett måste. Valet föll på ett par Natalie Mitts http://www.ravelry.com/patterns/library/natalie-mitts-2  och ett kvarblivet nystan Drops Alpaca med bara pyttelite taget av i petrolblått. Jag föll stenhårt för den lilla pärlkanten längst ner, det var en så fin detalj. Dock förstår jag inte riktigt hur de har lyckats få ihop masktätheten, för jag får verkligen kämpa.... Det ska vara stickor 2,25, det blev för stort för mig så jag repade och tog stickor 2 och får nu hålla superhårt. Och de kommer nog inte att sitta så där supertight om jag ska vara ärlig. Jag funderade på att repa igen och göra nåt annat, men så bestämde jag mig för att ge det en chans och se hur det ser ut lite längre fram...

När jag lyssnade på Stickpodden som kom ut i onsdags så kom jag på att jag hade tänkt berätta att jag har läst klart The Friday Knitting Club och hade tänkt skriva lite om den. Men så blev jag supersjuk och världen blev surrealistisk och jag glömde bort det. Tur att jag blev påmind (tack!).

Nu tänker jag varna lite för spoilers. Men de kommer längre ner, så när det står Spoiler, om du inte har läst boken och absolut inte vill veta vad som händer, sluta läs där. Fram tills dess är det ok att läsa.
Det här är inte en bok jag normalt skulle läsa, om det inte var för att den innehöll kopiösa mängder stickning. Och det gör den verkligen. Den är fullspäckad av det. Vilket är ganska trevligt. I övrigt skulle jag nog placera in den i kategorin chicklit/ relationsdrama. Och precis som de påpekar i Stickpodden så är den väldigt amerikansk, vilket kan vara mysigt eller ganska irriterande beroende på vad man gillar. Den är lättläst, det är enkelt att följa med personerna och intrigerna och språket är iallafall på engelska som jag läste den på (jag vet inte hur översättningen är) följsamt.

Spoilers! (sluta läsa nu om du inte vill veta detaljer.)

MEN- vad som jag blir sjukt irriterad över är slutet. Jag har noterat en tendens hos en del författare, nu ska jag inte nämna fler för att inte förstöra fler böcker för någon, men att som ett sätt att försöka skapa mer djup i sin bok låta huvudpersonen dö under tragiska omständigheter mot slutet istället för att låta allt sluta ok eller tom lyckligt. Det är som att de tror att ett lyckligt slut är lika med dålig litteratur, alltså måste jag lägga in STOR TRAGEDI och drama för att höja mig själv ett snäpp. Jag hatar sånt. Jag tycker att Georgia Walkers död mot slutet var fullständigt omotiverad. Ville man ta upp hela problemet med livmoderhalscancer, vilket jag däremot kan tycka är en bra sak att man gör, så hade det varit mycket mer motiverat att lägga in det i mitten av boken. Då hade man haft möjlighet att följa de övriga personernas sorgeprocesser och det hade inte kännts lika mycket som att hon bara inte kom på ett bra slut och därför hade ihjäl någon. Nu ska det ju tydligen finnas två eller tre böcker till i serien, och då kan väl jag tycka att det hade varit mer motiverat att spara just den biten till nästa bok.
Jag är tveksam till om jag kommer att läsa vidare, mycket på grund av det. Men så är jag lite petig när det gäller litteratur också, och det här är ju inte min genre egentligen. Även om den innehåller garn... Jag såg att någon hade tipsat om stick-deckare i Stickpoddens tråd på Ravelry och det lät mycket mer spännande. När kommer det stick-fantasy eller stick-sifi? (Give me NOW!)

Nu, mot Yll o Tyll! 

Dream Stripes

Min Dream Stripes- och vilken dröm den är! Mjuk och fint fall runt halsen, den hade väl kunnat få vara aningen större men inte många centimeter.
Jättebra mönster var det också, jag kan verkligen rekommendera det vidare till någon annan. http://www.ravelry.com/patterns/library/dream-stripes
Man börjar med den randiga biten, uppe vid halskotan och arbetar sig nedåt så att den blir större och större. Detta ger att en ganska stor del av projektet är "behöver inte tänka"-stickning, det är mest spetskanten nedtill där man behöver vara med lite, men den är inte svår alls. Jag tror att man klarar av den även om man inte har stickat så mycket spets.

Jag stickade den i Garnstudios Baby Alpaca Silk, svart och blått. Det gick nästan ett helt nystan svart och nästan 2 blå. Jag hade inte blått så att det räckte, så jag har maskat av med svart. Det här känns som en rätt bra restgarnssjal. Jag kommer definitivt att göra den som sådan igen!

Till en stjärna

Hittade ( ja, i förrådet...) en barn-basker som jag har gjort för århundraden sen till och sen inte fäst trådarna på utan bara slängt undan av nån anledning. Jag tror att tanken var att jag skulle ha den men att den blev för liten, den passar snarare ett barn i kanske 5-6 årsåldern, och nog för att jag har rätt liten skalle, men mitt enorma hår tar rätt stor plats så det finns inte en chans att den går på...
Jag grävde fram den iallafall, fäste trådarna och broderade på lite gula stjärnor.
Den är stickad i Drops Alpaca så den är superdupermjuk och gosig.

Nu väntar jag bara på ett barn att trackasera...

Filigreen but white and grey

Min Filigreen är färdig. Den där som jag inte skulle göra, typ, men som blev av ändå och som var så vansinningt tråkig på slutet som alla spetsstickade sjalar som stickas med den smala ändan först så att man bara ökar och ökar. Den där i Alpaca-garnet som bubblar och inte ser ut som att det ska bli nåt alls vettigt men som jag vet av erfarenhet blir ursnyggt om man bara blöter ordentligt och blockar.

Men den är klar. Heja mig. Just nu känns det lite extra symboliskt att göra klart saker, jag har ett behov av att få klart gammalt för att kunna börja om nya roliga saker vid en hemlig specifik punkt snart...

Det tog tre nystan Drops Alpaca, två ljusgrå och ett vitt, och mönstret finns i sommarnummret 2012 av knitscene. Inte alls svårt om man har lite stickvana, rekommenderas!

Oj, upp och ner...

Så var det lite mindre garn i mina lådor, fast en sjal till som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag börjar se ett mönster.... ( haha)

Alpaca är så konstigt

När man stickar spets med det så tror man aldrig att det blir fint, att man kan få det att lägga sig snyggt med tanke på hur det bubblar sig och vill forma sig åt alla håll. Skumt med tanke på att det är en fiber som det är så mycket fall i.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara för folk exakt vad som menas med "fall" när det gäller tyger, kläder och garner, det är ju ett ganska konkret begrepp men vissa verkar ha så svårt att förstå. Eller så sitter det i händerna och om man inte håller på med textil så mycket så är det kanske inte lika självklart, jag vet inte...

En mössa blir det också. Till en vän som fick en för många år sen och som sen tappade bort den och sörjde detta och nu vill ha en ny.
Och så fick jag en julklappsönskan i form av ett par virkade tofflor som ser ut som ett par tankvagnar. Det vore ju sjukt kul, men det blir knepigt. Har inte lyckats hitta nåt mönster, bara en bild på nån annan som har gjort ett par sjukt snygga... Vi får väl se. Och det var ju det där med tid.

Min egen nemesis

För jättelänge sen sa jag ja till att sticka en kofta till M. Det borde ju inte ha varit nåt problem, jag stickar ju massor med koftor, inga problem. Men av någon anledning kom den här koftan och jag aldrig överens. Den har blivit liggandes i det eviga UFO- landet i ett år för att plockas fram från och till, fipplas lite med och sen slängas i väggen i vredesmod för att sedan förpassas ned i skäms-korgen igen. Nu har jag dock fått stränga förhållningsorder om att försöka avsluta projekt istället för att ha dem liggandes och gav mig på KOFTAN en sista gång.

Och den blev klar.

Det ska bara i knappar, men det får hon välja själv, det blir 5 st i en liten rad längst upp. Det är lite rynk i halsringningen och i axlarna. Ärmarna är puffiga och jag fick virka ihop kanterna nedtill för att de inte skulle ramla ner över händerna.
Färgen är mycket mer marinblå än vad som syns på bilderna, men jag ville ha lite foton och på grund av att vi bor i olika städer och inte syns så ofta så fick jag ta foton med det hon hade på sig, vilket var en mycket blåare klänning som "störde" ut färgen i koftan lite. Jag ska försöka ta andra bilder när knapparna sitter i.
Garnet är Drops Alpaca, och mönstert är en egen hijack på nåt jag hittade på nätet. Så att säga.

Jag kan vara tvungen att ta en detour i mitt korståg mot mina UFOn för det här: http://ulliganens.blogspot.se/2012/08/alla-kan-sticka-balaclava.html
Jag har ett grönt garn som har legat ett tag och som skulle passa strålande som en balaklava... 

Mer snöflingor

En till snöflingesjal, till äran av att den första snöflingesjalen blev publicerad på 365 saker du kan sticka eller virka ( http://365sakerdukansticka.blogspot.com/ )

Den här gången är det bara stora flingor, och den är virkad i Drops Alpaca. Jag rekommenderar nog egentligen inte det här garnet till det här projektet, den blir ju väldigt mjuk och underbar, och det finns en halv miljon färger att välja från, men den får ett så tungt fall att flingorna dras ut och blir mer som blötsnö... Man kanske skulle kunna virka ihop alpacan med nåt tunnt mohairgarn. Om någon gör det, skicka gärna en länk så att jag får se hur det blir.

Fast nu skulle iallafall jag gärna ha lite vår...

Den grå-svartmelerade tröjan med pärlemoknappar och ficka

Eller egentligen en tröja, den har ingen delning fram, men en liten pärlemoknapp bak i halsringningen. Och en fram på en liten ficka som inte är bra till nåt, men är en detalj jag är löjligt stolt över.
Den är stickad i Sachenmayrs Alpaca, den grå-svartmelerade varianten. Det var ett par år sen jag gjorde den så jag kommer inte ihåg garnåtgång, men det är mönster efter eget huvud. Så jag skulle väl kunna sätta mig och skriva ner det också antar jag. En sak till på att göra listan. Den är stickad ganska glest, på stickor 6 om jag inte minns fel, och det behövs för det här garnet är varmt! Den är ganska tight och stretchig, och har en rak halsringning. Me like.

Till folk som inte har katt, men alltid har undrat hur det är: http://www.youtube.com/watch?v=4rb8aOzy9t4&NR=1&feature=endscreen