Sockor och en liten begravning

Sockorna är klara, såhär i början av juli. Det är ju inte så varmt och jag är ju frusen av mig så jag lär ju knappast vänta till kallare årstider med att använta dem även om det känns lite bakvänt. Tyvärr så tror jag att jag stickade mycket lösare när jag stickade den andra sockan, så den är mycket längre i skaftet men vad sjutton. Jag kan ju alltid låtsas att jag fryser mer om det benet eller nåt.
Väldigt mysigt mönster iallafall, Polly Jean , men ingen avslappningsstickning för man måste vara med hela tiden även om mönstret börjar sätta sig någorlunda i hvudet någonstans på andra sockan.

Jag fick hjälp med fotograferingen den här gången också och slapp ta alla bilderna själv ur fågelperspektiv. Det gick superbra tills det var någon annan som insisterade att få med på bild...

Lätt påträngade katt.

En lite tråkig grej som har hänt är att min combo grodan har dött. Vi vet inte varför, men antagligen nån mystisk grod-sjukdom. Den har aldrig varit så himla pigg av sig. Vi gav den en liten begravning igårkväll, i en liten hemmafixat ask/kista klädd i siden och sammet. Grodan ska iallafall gå ut med stil. RIP, lilla blå groda.

Det står "Memento Mori" i rött glitter. Den hade säkert gillat det.

Saker går inte alltid som planerat

Typisk svensk sommar.

Planen (Plan A) för World Wide Knit in Public Day var att sitta ute i någon sorts fint väder på en gräsplätt och sticka. Vädret var inte alls samarbetsvilligt utan snarare rätt hotfullt med stora mörka moln så för att slippa för en panikrusning in under närmaste tak/träd så skrotade vi Plan A och skapade Plan B som blev att dra hem till mig och stickade där istället. Det tog ju iofs bort poängen med dagen, men vi slapp bli dyngsura.

Och det är ju tydligen inte bara en dag, utan typ en hel vecka, så vi får väl försöka igen någon annan dag.

Wiskey tyckte att det var asbra att jag kom hem eftersom han behövde nånstans att sova.

Stickpåse deluxe

Döskallebiten är i reflex! Så jag kommer att synas i mörkret!

Med hjälp av lite trallpunk tog jag tag i grodhögen på mitt skrivbord i går. Eller började igår. Eftersom det har accumulerats sen jag flyttade in och mest varit ett sånt där "jag lägger det här... så länge..."-ställe så har det blivit en del. Speciellt projekt som jag av typen som har åkt i väggen i ren frustration eller uttråkning. För ett par år sen. Fler år än än ett par, i vissa fall... Ehum.

Nu har jag slängt en del som faktiskt aldrig kommer att bli klara, fixat en del smålagningar (det är inte klokt hur länge man kan dra sig för att laga en 5 cm söm i ett par byxor!), och hittat en snygg röd tygbit som jag bestämde mig för att slänga ihop en stickpåse åt mig själv av.
Min ordinarie är ju på vift/semester i Dalarna, som tidigare noterat och det känns kanske lite lätt... skabbigt (?) att hela tiden släpa runt på stickningarna i Systembolagetpåsar, hur bra storlek det än må vara på dem.
Dessutom tycker jag att det kan vara motiverat för en brud som mig att ha flera snygga stickpåsar, med tanke på att jag alltid tandemstickar.
Och tygbiten skrek att den ville bli en stickpåse. Ni vet hur det är.

Jag drabbades av Den Stora Kreativiteten(tm) och gick lös med band, textilfärg och stämplar och symaskin. Den blev ganska tjusig, om jag får säga det själv.

Wiskey låg bredvid pedalen och var spann uppmuntrande.

Tre onsdags-saker

Står stadigt på marken men måste gullas med ibland ändå

Ballerinakex (måste delas innan man äter dem)

Det eviga stickandet av luvan/huvan på den svarta koftan. Jag blir alltid förvånad över hur lång tid det tar att sticka en luva/huva. Eftersom mönstret inte är anpassat efter att ha en huva/luva så är jag inte hundra på att det blir helt bra, men det är svårt att säga innan jag har stickat klart huvan/luvan. Man måste våga leva(sticka) lite "on the wild side" ibland...

Det har tillkommit en valp i vänskapskretsen (Judit). Den är drygt en vecka och har yttepyttesmå tassar som är så yttepyttesmå att jag inte fattar hur den ska kunna stå på dem. Den kan ju inte det nu förstås, den är för liten för att göra nåt annat än att kravla runt- men ändå. Jag har bara sett den på bild än så länge och kommer inte att få sticka nåt åt den eftersom den är av modellen "anpassad för svensk vinter". Varför är man(jag) så faschinerad av små djur?

Rosa-svart Xknit

Det är inte blod på tummen och pekfingret, det är nagelacksrester...

Och den är färdig... Den här färgkombinationen gifte sig bra. 

Jag brukar fotografera mindre saker mot en vit stol för att få en bra yta och ett bra avstånd till ljuset från fönstret, men när jag vände mig om för att kunna fotografera paketet jag hade slagit in så var det någon annan som använde den stolen...

Wiskey är lite understimulerad (grinig) just nu eftersom det så mycket snö ute och han har svårt att ta sig runt. Det är för kallt för långa promenader och dessutom sjunker han ner nästan helt över mankhöjden... Men är man katt så kan man ju alltid ta ut det genom att irritera någon annan.
Jag tog en bild mot fönsterbrädan istället...

Oooooochh... om det finns nån som inte har sjukt mycket att göra nu så la Knitty.com just upp nya mönster. Jupp, helt sant. Jag älskar att de har jubileum och överöser oss med massor med inspiration. Så- sjash iväg dit. 

Lägesrapport

Såhär är det ganska mycket just nu.

Om man bor i stan och inte kommer till Storskogen med Svampen (tm) i så ofta så får man köpa lite grann ibland när det är billigt.

Katterna lovar att de inte har tullat på spriten. Vet inte om jag tror dem.

Den här gargoylen fick följa med mig hem från en second hand igår. Det var väldigt svårt att motstå...

Plaskar vidare

Färgning: Dag två.

Vad ska jag säga....

Efter en liten diskussion med en vän (Tack!) så kom jag på att det där med aluminiumkastruller + fällning + gula färger är ju nåt jag kommer ihåg sen utbildningen men lite lämpligt hade glömt, vilket förklarar varför det blåa fäste men det gula rann ut som kissvatten.
Jag tog tag i de urtråkiga konstiga ljusgröna garnerna från igår och provade (vild och galen som jag är) på att färga i micron för första gången i mitt liv. Hittade ett par ungefärliga tutorials på nätet, ingen ville av nån anledning ge exakta instruktioner vilket jag misstänker har att göra med att det här kan vara en konst av många variabler... Jag ska skriva en post om det sen, för jag har lite att säga om det här. Tummis.

Det ser ut som nåt jag tänker mig att man ger till hästar när de är sjuka, men jag lovar att det är garn.

Eftersom man hursomhelst är lite begränsad vad det gäller mängd när man microfärgar så blev garnet rätt olika färgmässigt, vilket vid det här laget inte gör nåt. Allt är bättre än utgångsläget.

Efter kastrullfärgning, och efter kastrull + micro

Variabler på grönt.

Den fulblå härvan från igår fick också en omgång och har nu klättrat uppåt i rangordning på snygglistan.

Det lila garnet skulle ha blivit svart, men efter att ha provfärgat en snutt insåg jag att inget skulle fästa trots att det innehöll en massa ull, så jag gav upp det och får förlika mig med ett lila plagg.

Den enorma högen ljusblått garn däremot, i fantastisk ren ull av en upprepad kofta skulle bli svart om jag så skulle stryka med på kuppen.
Det blev en viljornas kamp. Det mesta blev mörkt chokladbrunt, ni vet 85% kakao-brunt. I sista vändan slängde jag i en sked blått för att motverka det, och fick en liten skiftning. Eftersom det var så mycket garn så skiftar det en del ändå. Det syns knappt på fotot, men de fyra nedersta härvorna är blå-svarta. Vi får se om jag färgar över de andra. Cést la vie.

Häxgryta...

Wiskey hjälpte också till.

Nerdgirls alert!

Jag hittade det här....

http://shop.nerdgirlyarns.com/

Det finns inte en tillräckligt stor vokabulär för att beskriva hur mycket jag vill ha de här garnerna... Aarrgh!

Jag tror att vi avslutar med en katt som ser död ut med som bara är väldigt avslappnad för att lugna ner oss (läs:mig) lite.

"Min farmor var en kolasås"

Födelsedagsbarn!

Idag, fast för 9 människoår sen föddes en liten liten korv till katt som växte upp och blev min dunboll Whiskey.
Eller Barbatratt, kattfan, Satelit-katten och Wiskas som han också kallas lite då och då. Om man frågar kattkärringsmaffian på internätet hur många kattår det går på 9 människoår så går åsikterna i sär om det är 58 eller 62, så jag bestämde helt enhälligt att han fyller 60 idag. Han är som en liten gubbe iallafall. Småsur, ganska lat, och trivs bäst när saker inte händer för fort.
Jag är så jäkla stolt över att jag har lyckats hålla honom i nackskinnet i 9 år, genom vått och torrt, i alla svängar, och att han inte har tröttnat på mig. Han är fortfarande min bäbis-katt, om än i 5,5kg-klassen, mannen i mitt liv.

Ikväll blir det katt-tårta. Sen kör vi 9 år till.

Den allmänna oredan

Det har varit rörigt ett tag...

Nytillskottet har kommit, och vi har alla tre försökt vänja oss vid varandra, med varierande framgång. Det kommer att bli bra, men helt enkelt är det inte med alla viljor och rädslor och det har varit en del fräsande och tjurande och nojande. Och en hel del spinnande och gosande. Jag har fått vänja mig vid en katt som inte är praktisk som en IKEA- möbel som min tidigare, och har fått lära mig att lämnar man garnnystan framme så är de sönderlekta på morgonen. Den sista kvarvarande kaninen som väntade på att bli sitt adoptivhem mötte döden en natt, och jag lyckades nätt och jämt rädda longcat ur munnen på en besviken Amelia som nöjd kom spatserande med sitt nyaste fynd.

Och nu är det ju snart jul och det känns som att man inte kan publicera nåt man gör, för allt är ju ändå julklappar och ska vara hemliga. Så det blir lite kattbilder...