Sockor och hönsnät

Mitt ben är så vitt att det fadar ut i resten av bakgrunden. Jag måste sola.

 Idag har jag gått loss med avbitningstång, stripes (kattstrypare), hönsnät och ståltråd för att hindra alla rymningsbenägna katter- och för att kunna ha balkongdörren öppen utan att jag får ett nervsammanbrott. Tidigare var bara halva balkongen innätad i någon sorts naiv tro på att de inte skulle vilja sitta på räcket. Korkade jag, såklart att Amelia skulle vilja(det är dessutom olagligt- ska man ha djur på balkongen ska det vara nät hela vägen upp!). Nu är det fixat och alla är glada.

Det är finare i verkligheten. Jag lovar!

Sockorna går framåt. Bara för att jag höll en lång utläggning om hälar så var det här en helt ny och spännande häl. Just det- spännande! Som satt som en smäck på foten och blev riktigt snygg. Jag kanske får ta och omvärdera det där med hälarna...

Sitter snyggare om man inte vrider foten ur led för att kunna ta en bild på den.

Tacka vet jag dagsljus för övrigt- allt går att göra en bra bild av i utomhus-lätt-mulet-belysning. Till och med världens mest kameraskygga mönster.

Natalie Mitts

De (Natalie Mitts ) är till slut färdiga efter att jag fick nog och gjorde ett ryck. Jag uppskattar att nystanet jag har över är ungefär lika stort som det jag började med. Jag visste ju att det var lite taget på det, men jag kanske ignorerade saker som att fundera över meter-åtgång och annat sånt där... irrellevant. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, eller i det här fallet i garnlådan.

Sjukt mysiga är de iallafall och jag gillar verkligen detaljen med pärlkanten nedtill.

En positiv grej med att flytta  och att vara inneboende kommer att bli att det finns någon som jag kan tvinga till att ta bilder på mig när jag har stickat något istället för de här gymnastiska övningarna som mest resulterar i skakiga bilder. Det är förvånansvärt svårt att få en bra bild av hela vänsterhanden i en lämplig vinkel med mobilen stadigt i högerhanden om man vill ha vänsterhanden mot ett bra underlag samtidigt. Yoga för självfotograferarare, någon?

Jag jobbar för övrigt på acceptans just nu. Dagens accepterande har varit att jag har en låda mer tyg än vad jag tidigare har varit villig att erkänna för mig själv. Någonstans i den rosa-grå röra som utgör min hjärna har jag envist hängt fast vid att om jag bara stuvar om bättre och omorganiserar vissa påsar tyg till andra ställen så blir det bara två lådor. Den bistra verkligheten är att så inte är fallet. Det ÄR tre lådor. Tre fullar lådor. Idag gav jag upp striden mot mig själv och såg sanningen i vitögat. Det var inte vackert, men det kunde ha varit värre och nu har jag iallafall allt tyg på samma ställe.
Acceptans är en fin sak. Man kommer långt här i livet på det.

En kofta och om konsten att lura sig själv.

Min stora gradiosa masterplan var att skicka iväg Cascade- koftan och bröllopsfilten i måndags. Det står i min kalender att jag ska göra det. Det står till och med i min väldigt högtravande och seriösa projektplanering. Gjorde jag det?
Icke sa Nicke.
Koftan är klar, men filten är fortfarande i bitar.
Har jag panik för det?
Nope. Nix. Nicht.
För jag visste att det skulle bli så här, så jag var smart och satte deadline ett par dagar innan det egentligen var  kris och panik. Klapp, klapp på huvudet, duktig stickerska.
Nu innebär ju inte det att jag kan lata mig, men jag måste inte samtidigt uppfinna en tidsmaskin och försöka hinna med posten som gick i måndags för att saker ska gå i lås. Ganska så lurigt, om jag får säga det själv.

Koftan blev väldigt söt, föresten. Intarsia fungerade alldels strålande, i kanterna (hals, nedertill och ärm) så fick jag byta plats på varv 1 och varv 2 i mönsterrapporten för att få snygga färgövergångar mellan det lila och det oranga, och jag la till 4m nedanför löven för att jag inte gillade att de slutade innan själva koftan gjorde det.

Påskäggskatt och ett steg i rätt riktning

Det är alltså inte katten på bilden som har lagt ägget.

Jag har återanvändt mitt tjusiga påskägg från förra året (fast med nytt innehåll!). Amelia ställde upp som vaktkatt för fotograferingen efter lite skepsis... Där här helgen är jag flytthjälp åt ett par vänner, så jag tyckte att det var ok att förstarta lite, egentligen är det väl imorgon man som påskharen "kommer", men jag kommer antagligen att ägna hela dagen åt att kånka lådor, vilket jag iofs gjorde idag också.
Det här med hur man fixar en flytt på ett bra sätt alltså, det är nåt jag kan prata om länge. Jag har flyttat löjligt många gånger- själv, med andra, åt andra och i alla konstellationer. Bra flyttar, dåliga flyttar, katasrofala flyttar. För nån vecka sen läste jag en artikel i Råd och Rön om hur man ska göra för att klara av en flytt smidigt och tyckte att den var lite... mesig. Så jag funderar på att skriva en egen. Vi får se hur det blir. Det skulle kunna bli intressant.

När vi ändå är på ämnet lådor.... Jag har ju gnällt länge om att jag ska minska min garnstash. Och titta!

Efter lite omorganisation, och hårt arbete så har jag en hel låda tom! Typ- den kommer till användning, tro mig, men nu ligger det andra saker i den som inte hade någon plats tidigare.

Bloggen har ju närmat sig besökare 20000, något som jag har varit medveten om... Jag hade tänkte göra något men två veckor av influensa dödade den ambitionen tillsammans med så mycket annat. Men nåt litet, nämna det, och fråga vem det var hade jag tänkt göra iallafall. Och så råkade jag göra såhär, när jag var på väg för att logga in för någon dag sen....

*facepalm*

Det var inte meningen....

TACK! och VI HAR HAFT 20 000 BESÖK!
Iallafall ett stort tack till alla som har läst och kommenterat och tittat och varit med såhär långt. Jag har väldigt roligt, och om ni vill något, undrar något, tycker något eller bara vill säga hej och berätta vilka ni är så hör gärna av er. Det finns en massa saker jag vill göra med bloggen, en massa spännande vägar jag skulle vilja utveckla den i men det är alltid det där med *tid*. Vi kommer dit, förr eller senare. En sak i taget.

Love you long time! /xoxo The Ozelote

Ps: Jo! Om någon kan tala om för mig hur man lägger till såna där små rutor som folk kan klicka i längst ner i bloggen, typ "ja", "nej", "bra" "dåligt" osv så skulle jag bli superglad. Hittar inte...

Restgarnsblommor och broderigarnsorganiserande

Den här blev klar för ett tag sen, men jag har inte kommit mig för att skriva om den. Det är en liten rundel/blomma/snöflinga som jag har virkat i olika garner. Jag virkade en, och så virkade jag en till och satte fast det i den förra och fortsatte så och byggde på den tills jag tyckte att den såg bra ut och tills garnerna tog slut. Den är ganska avlång och lite lätt trekantig. Många små halva nystan av blandat garn försvann in i den iallafall. Och den blev bortadopterad rätt omgående.

Annars har jag mest broderat i helgen. Procentuellt sett så har jag kommit rätt mycket framåt i förhållande mot var jag började (det gäller att trixa med siffrorna!) men sett till hur mycket det är att göra så är det plågsamt långt kvar.
Jag gjorde ett ryck och städade min broderi-låda iallafall. Den har varit en sån där odefinerbar plats med ett lock som man kan slänga ner saker som är vagt relevant med vad som är tänkt att det ska vara i och sen smälla igen sagda lock och slippa se eländet. Nu är det dock städat och ordnat och fint (om än lite lätt överfullt på grund av en plötslig kasse broderigarn som dök upp som en oväntad gåva) och jag vet vad jag har. Det är ju knappast någon sån där tjusig "början på 1800-talet salongs"- broderiskrins-ordning med alla trådarna färgkordinerade efter nyans. Men trådarna ligger nedstoppade efter kvalitet i varsin plastpåse och det räcker för mig. Just nu.
När jag får mitt palats blir det andra bullar... Men då har jag ju minions som kan fixa det där åt mig.

Produktiv Ozelote

Ibland är det mycket tragglande och ibland blir allt färdigt på en gång. Som idag.
Kofta OCH Array-cowlen på samma dag, och det är inte ens som om att jag inte har gjort nåt annat...

Jag hade en stor mängd udda svarta knappar liggandes och tänkte att det gärna kunde få vara lite färre udda svarta knappar. Så koftan fick bli en udda-knappar-kofta.
Koft-helbild blir det när jag lyckas ragga upp någon att trycka på knappen medans jag posar.

Den är ganska fin på insidan också.

Och min varma fina cowl! Nu är det ganska sent och jag borde väl ha gått och lagt mig istället för att sticka klart och fäst trådar (och skriva inlägg) men jag har såååå svåååårt att sluta när det bara är pyttelite kvar (det är väl också något man skulle kunna jobba på antar jag. mindfullness. miiiindfuuullneeeesss.....). Och jag kommer ju att vara varm och fab imorgon, om än kanske lite trött.
Och NÖJD och BELÅTEN. Och fab.

http://www.ravelry.com/patterns/library/array-2
Det här var ett ganska lätt mönster som går att göra i många olika garner. Man måste nog inte vara superavancerad för att fixa det här. Dock är det inget jag rekommenderar till folk med kort tålamod, för det går ganska långsamt...
Väldigt gosig kvalitet i slutändan, tjock och mysig.

Nu. Horisontalläge. Godnatt.

Om att strunta i att vara duktig (just nu)

Jag borde ha ägnat eftermiddagen åt att städa. Så blev det inte.

Hammare, matkniv, tygsax och öl.

Jag öppnande en öl, drog upp volymen på musiken och började spänna upp ett tyg på en ram för att kunna brodera på det istället.
Och hann inte bara spänna tyg, rita upp en hel del av det kommande broderiet, utan även börja brodera grovjobbet.

Hitta produktplaceringen.

Tänk så mycket man hinner när man skjuter upp städningen till morgondagen!

Iställetför

Det håller på att bli en blå kofta, de senaste dagarna i lite snabbare tempo eftersom jag har varit sjuk och inte orkat springa runt så mycket. Det blev väl kanske lite mycket tyckte min ena hand som blev lite gnällig.

Jag har lärt mig av tidigare misstag (haHA!) att lyssna på när man börjar få ont i händerna och göra nåt annat ett par dagar så att det onda inte utvecklas till ett JätteOnt komplett med rodnad och svullnad och det tar superlång tid innan man får sticka igen. Lite tålamod nu brukar ge att man slipper ha massor med tålamod sen... Så jag testade att virka lite försiktigt, ibland kan det funka att byta om lite för händerna. ( Det gick lysande)

Så koftan får vänta lite och jag virkar ett restgarnsprojekt och passar på att minska den enorma högen av halva nystan. Det är sjukt frustrerande när koftan är nästan klar, men det är inte värt det, jag vet ju det....

Fulkoftan ( eller: %&+@+&#%&!!!)

Nu kom jag på varför jag drar mig lite för att sticka uppifrån och ner-koftor. För att om det blir fel på måtten i omkretsen så måste man repa så %&# mycket. ( Ja. Jag är lite upprörd just nu. Jag har hört att man inte ska blogga när man är sur, men just nu struntar jag i det.) För såna som moi som svankar så att man skulle kunna använda svanken som avlastningsyta så finns det alltid en risk att plagg ser ut som tält i ryggen.

Åååååhhh, jag har sett fram emot den här koftan så sjukt mycket, den verkade bli så mysig. Ett av problemen från början var att jag låg mitt mellan de två storlekarna( två av dem då) och att de var ganska långt ifrån varandra, och jag borde ha tagit den mindre. Men man vill ju inte att något ska bli för litet...

Imorgon ska jag låta lite snällare personer än rösterna i mitt huvud(varför strök inte de med vid Nürnbergrättegången?) ha en åsikt så får vi väl se. Återkommer med bättre bilder på katastrofen då.

Den är ju liksom klar. Helt klar. Alla knappar isydda, alla trådar fästa, klar och fixad...

Annars återstår ett par alternativ.....

1# Repa och sticka om. (jag gråter inombords och det finns en risk att det aldrig blir gjort hur mycket än jag propagerar för det här)
2#Ha koft%@&¤ ändå. Typ hemma eller nåt. En förlåtande faktor jag kan ge den redan nu är att den är sjukt skön...
3#Sälj till nån som vill köpa ( någon?)
4#Julklapp (Fast jag vet inte vem den passar på. Som vill ha den. Som ska ha en julklapp.)
5#Sno de snygga knapparna och ge den till statsmissionen, typ med andra knappar.

För den som vill kulturtanta/gubba lite...

... så kan jag rekommendera Nationalmuseeums utställning Stolthet och Fördom som finns uppe tills 20/1 2013. Om man har vägarna förbi Kungliga Hufvudstaden dådå... Annars kan man smygspana lite på deras hemsida. http://www.nationalmuseum.se/sv/Utstallningar/Aktuella-utstallningar/Stolthet-och-fordom1/

Men kan jag nog tycka att man ska försöka gå en guidad visning, jag brukar iofs vara gravt emot såna eftersom jag vill kunna gå i min egen takt, men oj vad mycket mer sammanhang och information man fick av det. Jag tror en risk annars är att utställningen bara är en samling (i och ju för sig väldigt fin) 1700- och 1800-hundratalskonst som man kan behöva en hoper tvärvetenskapliga akademiska poäng för att kunna sätta i ett sammanhang.
Så en guide folket, låt dem göra det de kan, de är väldigt duktiga där- jag lovar.

( Vad jag gör nu annars? Sjunger och stickar: En ärm kvaaar, eeeen ÄÄÄÄÄÄRRRM kvaaaarrr, baaarrrraaaa EEEEN ÄÄÄÄRRM kVVAAARRRR!)

Upptrassel

Idag började jag morgonen med att reda ut ett (ursäkta franskan!) jäkla trassel, och när jag satt och gjorde det så slog det mig att jag kanske skulle skriva ner några rader om hur man gör det på ett bra sätt, då det är en konstform i sig som kan driva den mildaste individ till vansinne.

Innan du börjar reda i din trasselhärva bör du fråga dig följande:
* Är jag astrött?
* Är jag sjukt stressad och/ eller frustrerad över något?
* Är jag hungrig?
* Har jag en massa hyperaktiva barn/ husdjur/ respektive runt omkring mig just nu som kräver en massa uppmärksamhet och som dessutom antagligen kommer att tycka att det är fruktansvärt roligt att "hjälpa till"?

Om du svarar ja på en eller flera av dessa frågor så kanske du bör ta trasslandet en annan dag.
Eller åtgärda- ät nåt, vänta tills husdjuret har somnat, skicka ut ungen i trädgården. Du känner dig själv bäst. Det kan vara mysigt att trassla upp framför en film, men risken är att man har svårt att se allt, så välj inget som du är beroende av att se varenda minut av.

Lägg ut trasslet framför dig på ett plant underlag.
Gör nu inte misstaget att börja med det som verkar jobbigast för att "få det gjort från början". Ju mer man tar bort i ett trassel destå lättare blir det, även om det bara är småsnuttar.
Ta bort allt som är nästan löst.
Hitta garnändar och börja dra ut dem bakifrån. Dra inte i nystanen, risken är att du drar åt istället, utan dra ut alla ändar, känn efter var trådarna går och dra ut dem en bit i taget.
Så fort du har dragit ut ett nystan har du antagligen löst upp vägen för en massa annat, och allt blir lättare. Det här är magin i Upptrasslande. Det blir bara lättare ju mer man gör.

Ha tålamod! Det kan vara riktigt terapeutiskt att trassla upp garn. 

Hepp!

En sån där

En sån där som man bara inte kan lägga ner? Den här....Jag har hittat perfekta knappar till också.
http://www.ravelry.com/patterns/library/terra-linda-cardigan

Grannskap och annat

Nu är det dags för tågresa igen, fast jag tror att jag ska försöka göra färdigt påbörjat på den istället för att börja med nåt nytt. Är planen. Nu. Man kan ju alltid försöka typ...

Annars har jag idag roat (?) mig med trädgårdsarbete av det slaget som händer en gång per år när det kommer upp stora poängterande lappar i portuppgången. Jag har verkligen inget emot att stå och kratta löv ett par timmar, och någon måste ju göra det så missförstå mig inte.
Årets stora frågeställning blev den där mystiska PET-flaskan som dök upp en morgon på baksidan och innehåller någon sorts vätska och som ingen hittills har vågat röra men som alla i sann grann-anda har tittat undrande på och har en lång rad (konspirations-)teorier om. Min är rådjuren har rumlat runt och tappat sin flaska med hemkört. Det är mest Wiskey som är där annars och jag skulle ju ha känt om han luktade sprit på andedräkten...

En liten hemlis...

Här ska jag vara på dagarna numera:

Nordiska. Jupp. :)

Det är inte så förebådande som det ser ut på bilden, jag bara tyckte att det blev fint så.

Jag var på en smygvisit idag för att bekanta mig lite med utställningarna och så innan jag börjar på riktigt.
Det första jag hittade när jag kom in, i den första utställningen jag gick in på var- mig själv.

från Inger Degerfälts "Att virka"

Det kändes lite fint.

Vad hände?

Jag har gjort en duk. Jag vet inte hur det här gick till faktiskt. En korsstygnsbroderad, utan provokativa bilder eller texter.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den.

Jag har några (icke hemgjorda) dukar sen tidigare, jag har bara aldrig sett mig själv som en duk-person. Undrar om det här är någon sorts övergångsfas till att bli en sån där person som producerar ohemula mängder dukar till höger och vänster, har små dukar på varenda tillgänglig yta och prånglar på dukar på alla som kommer inom en radie av 20 meter. 
Det är ju ganska mysigt att brodera dukar också. Inte så mycket press, det blir klart när det blir klart och korsstygn är lite meditativt. Och det är lite fint, faktiskt.

Vi får väl se vad dukens öde blir. Jag förutspår att det kan vara årets första julklapp till en intet ont anande själ ( som inte läser den här bloggen) ( Beware!).

kvällssudderier.

Det börjar bli sent, men jag har varit lite lätt manisk-hyper hela dagen, hög på kreativitet så det är rätt ok. Jag borde väl snart gå och lägga mig, men det är snart inte nu. Sitter och letar efter ett bra mönster att sticka av ett illgrönt garn jag fyndade ur en sån där fantastisk korg, stickor ca 5- 6, 75% bom och resten aqryl, otroligt stretchigt. (Rowans Calmer. )
Först tänkte jag nåt blommigt mönster, men nu när jag har stickat en liten provlapp med ett sånt, så tror jag mer på nåt prickigt eller mer abstrakt, stilistiskt. Den som lever får se.

Resten av manin tidigare idag ledde till absurdt mycket soppa ( varför gör jag alltid bizarra mängder mat? Det är som att jag tror att jag har en inre 17-barnsmamma som bara inte greppar att jag lever med en pyttekyl och ett ynka frysfack.... Jag är totalt inkompetent att göra en portion mat, det går bara inte...) och en påbörjad sydd typ tunika. Börjar lära mig det här med att allt inte måste vara färdigt nununu.
Nä. Men tänk om man faktiskt skulle gå och lägga sig i tid. En revolutionerande tanke.

Trasselsudderier

Jag är alltså kvar här, jag är varken borta eller lat, jag har bara lite kamera- trassel.

Ni vet saker som man kommer ihåg på ett visst sätt från sin barndom och sen växer upp och inser är på ett helt annat sätt?
Idag har jag suttit på biblioteket och av hemlig anledning suttit med näsan djupt i en stor hög böcker om diverse växer samt konsthistoria från vissa epoker, och samtidigt ritat av dessa. När jag var barn var bibblan typ mitt andra hem. Jag var i princip på förstanamnsbasis med bibliotekarierna och tyckte att det var den lugnaste platsen på jorden, allt annat kunde bara försvinna när man var där, ingen störde. Nu var ju det ett helt annat bibliotek, och jag var på andra avdelningar än vad jag rör mig på nu, men ändå... Det jag slogs av idag är att det är inte klokt vad sociala folk är på bibliotek. Vid mitt lilla bord där jag gjorde allt för att se upptagen och avvisande ut dök det upp den ena efter den andra som uppenbarligen var otroligt nyfiken på vad just jag höll på med och verkade sakna den dagliga kontakten så att säga.
Jag saknade den obligatoriska bibliotekarien med en sträng knut i håret, hornbågade glasögon och som hyschade alla som vågade öppna munnen. Men icke. Nya tider, nya seder...

Hur som helst. Jag har sytt en klänning, som det kommer en bild på imorgon, när jag har bråkat klart med kameran. Snart, snart, snaaaaart får jag en sån där Ipån och då blir det lättare med fotandet också...

Och jag har börjat adoptera bort ugglorna. Så om nån känner att de var besökare nr 5000, eller iallafall nästan och typ förtjänar en uggla ändå, så skriv eran mail i kommentarsfältet. Först till uggleholken!

The Great Stashbust of 2012!

Eller som vi säger på ren svenska: vårstädning.

Det är ju inte klokt hur mycket småsnuttar man samlar på sig, ibland så undrar jag om de försökar sig och skapar egna ekosystem i mina garnlådor. Jag kanske egentligen borde namnge dem, chipmärka dem och registrera dem hos Svenska Kennelklubben men eftersom jag försöker upprätthålla en attityd av att vara en hård och kall kvinna så river jag istället ut dem med jämna mellanrum när de har blivit alldeles för många och blir Radikal (tm).
Då blir det stora allvarliga projekt, gärna i flodhäststorlek. Det knepiga (mystiska! Har någon ringt Mulder och Scully om det här? ) är att hur mycket garn jag än tycker att det går åt till de här projekten så verkar det alltid finnas ungefär lika mycket kvar. Det är faktiskt jävligt konstigt om ni frågar mig....


En annan teori skulle kunna vara att mina garnlådor är ena änden på ett svart hål.

Nu är det iallafall dags att vara Radikal (tm) igen, och städsjaletten har åkt fram. Denna gången tänkte jag satsa på en virkad pläd, med baktanken att kanske kunna överlista garnlådan. Man kan ju nämligen göra den hur stor som helst, så när garnet är slut så är den färdig.... Jag hittade ett fint mönster med hexagoner här: http://jessieathome.blogspot.se/2009/10/flower-hexagon-granny-how-to.html
Det bra med det mönstret var att det går att använda även små snuttar garn, och att det verkar lätt att morfa ihop olika tjocklekar på garner, man gör bara fler varv av det sista varvet tills det stämmer något så när. Sen ska väl sägas att jag inte har några höga estetiska krav när det gäller den här, jag siktar på "intressant"...
Å andra sidan kan jag tycka att det är ganska skönt att bara få göra och inte behöva ägna sä mycket tid åt allt tankearbete som går åt till det estetiska i vanliga fall, det här blir lite mer metodiskt, meditativt. Det behövs också ibland.

Den inre vetenskapsakademiens åsikter om blogglayouten

Jag har lekt med layouten till bloggen, som ni säkert ser. Är inte helt nöjd, men har fått lite koll på ad som går att göra, och framför allt- vad jag VILL göra, vilket i min värld för närvarande är en fråga som rätt  mycket snurrar runt att försöka lista ut. Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill och varför man vill något, det kan vara en hel vetenskap och en hel vetenskapsakademi med inre röster som har åsiker om minsta lilla sak. Det är lite som de där små figurerna i Pettson och Findus som fanns med överallt i marginalen, min hjärna är överbefolkad av såna. För tillfället har iallafall alla enats om att fiskben alltid är lite coolt, att grått är en stilig färg och att den där blå randen borde försvinna men att ingen vet hur man blir av med den. Akademien ber att få återkomma senare om vidare åtgärder.