Wanted

Jag vill ha en ny rolig stickning. Min tråkstickning är tråkig.... Den duger alldeles utmärkt till att ha på bussen /tåget på vägen till jobbet, men så roligt är det ju inte med mer eller mindre raka stycken i slätstickning. Det är inte ens melerat garn....

På bilden är en nunotovad (Världens roligaste teknik! Ni måste testa! Man tovar ihop ull och tunna tyger. Så mönstret på väskan satt i tyget.) väska som en vän fick på sin textilkonstnärliga examen där jag kände att hon gott kunde få nåt som nån annan hade gjort för en gångs skull. Annars blir det lätt så att man alltid blir den som gör till folk men aldrig får nåt gjort för att folk antingen tänker att man kan själv eller för att de faktiskt inte kan. (Det är ok!)
Ull är ganska faschinerande. Man kan få så fantastiska saker ur det genom att totalt misshandla det. Jag har tovat genom att stå och med all kraft drämma vad jag nu tovade i bordet många gånger och fått ett tunnt och fint resultat. Generellt sett gillar jag tekniker som innefattar våld.

Och när vi ändå är på ämnet har jag gjort precis tvärt om med mitt relativt ull-liknande hår idag. På grund av en viss sönderblondering är det inte så samarbetsvilligt, men har daltats med lite och ser nu ut som hår igen och inte någon sorts tovad tupé.

Jag kan drapera också.

Det är fredagkväll, men jag ska jobba imorgon så jag är en duktig flicka (tm) och stannar hemma. Väl hemma skuttas det runt i takt till oljud, dricks White Russian som jag till min glädje upptäckte att jag hade prylar till och projektas. Projektet är någorlunda hemligt just nu, men kommer att publiceras till allmän åskådan om sisådär en månad.

I brist på annat tänkte jag visa upp en av mina specialförmågor (Marvelstyle). Jag kan nämligen drapera. Inte för att jag förstår vad som skulle vara så svårt med detta, men jag brukar dra till mig en del "oooohhh!":n och "aaaahhhh!":n. För den på området inte så nördiga betyder detta att man nålar upp tygstycken på dockor så att det ser ut som sydda plagg. Det kruxiga är att man måste få en hel massa tyg att "försvinna" och inte synas. I vanliga fall när man gör kläder klipper man ju bort sånt som inte ska vara med, men när man draperar är hela shabraket på dockan, och den ska ju helst inte ha spännande bölder under kläderna. (kanske vore nåt till Halloween, föresten.... ) Den här blåa blåsan uppskattades mest av kvinnor i 60-årsåldern och barn på ca 5-6. Personligen tycker jag att det ser ut som en Barbieklänning och det kanske förklarar en hel del.

Nej, nu ska jag sy volanger.

Long time no see

Det kom saker mellan, och inget jag har gjort under tiden har varit så photogenique...

Nu när jag är klar med de dåliga ursäkterna så tänkte jag fortsätta som vanligt. Om jag klarar av att stava rätt och hålla mig sammanhängande vill säga, vi inventerar på jobbet och det finns absolut ingenting som får en att tappa grepp om verkligheten så mycket som att räkna saker i stora kvantiteter.

Jag har fått fint garn iallafall, som ni ser på bilden. Något projekt är inte bestämt än, men jag återkommer om det. (det lutar åt hål....) Det är ett tunnt och fint lingarn för de som är intresserade.

Hittade en bok om William Morris på jobbet och fastnade i de enorma vävda tapeter de gjorde i mitten av 1800-talet. Orden "förslitningsskador" och "damm i lungorna" kommer upp i huvudet, men det är så att jag önskar att man fick vara med och göra dessa vackra ting. De är vävda, men så duktigt gjorda att de praktiskt taget ser målade ut. För de icke invigda är Morris grundaren till ett av världens mest kända tapet och tygmärken, ett företag som fyller 150 år i år. (Varsågod. Gratisreklam) De har en väldigt utpräglad stil som kan sammanfattas med tre ord: Viktoriansk, engelsk och ornamental. Underbart vackra mönster, i min lilla 40-talslägenhet skulle de mest se malplacerade ut men man kan ju drömma. Än är det inte för sent att bli en Östermalmskärring!

Nu ska jag gå och ta igen lite sömn. Gårdagen bjöd på spontanspelning med bra aggro-musik och trängsel. (Spontant för mig, inte för musikerna.) Jag vill också upplysa världen om att "riktiga män bygger sina egna instrument. Som håller för att stå på."

Hål

Jag har en svår relation till hål i kläder, designmässiga hål alltså. Såna som blir av att man ramlar och slår sig på knäna räknas inte. Problemet är att det är skitsnyggt! Det ger en edge, berättar en historia, ger kläder lite personlighet, är lite kaxigt. Jag gillar stickade hål, som sjalen här på bilden, det bryter upp strukturen och slätheten. Det går att fuska sig till också, alltså skapa långa hål utan att hela stickningen repar upp sig. ( Slå ett omslag, sätt en markör för att hålla reda på vilken maska det var, sticka några varv. Släpp den markerade maskan och dra ut stickningen så att det repar. Det stannar vid omslaget)
Förslitna hål i jeans har jag svårare för. Det ÄR snyggt, jag håller med. En liten del av mig tycker dock att man ska förtjäna sina slitna jeans, och miljötanten tycker att det är onödigt att göra saker sämre medvetet. Men...
Det är ju också en konst, att veta hur de ska slitas för att få olika strukturer osv. Patinerare måste vara världens bästa yrke, att bara få gå runt och och slita ner saker hela dagarna. Hörde om nåt projekt där de hade låtit renägare slita ett par jeans ett halvår och sen återskapat just de slitningarna.

Konsten, konsten... Det är svårt att veta var den börjar och slutar ibland.

Sjalen från de utomvärldsliga dimensionerna

Det här är ett monster som skulle få Hieronymos Borsch att drömma mardrömmar.

För att förtydliga, det är alltså inte en pall den ligger på, utan min 120 cm breda säng.

Det som en gång var en fin idé om att bli av med garnrester och göra en sjal till en vän utvecklades till en monstrositet. Problemet, såhär i efterhand, var nog att jag började på stickor 6,5 i ytterkant, var lite rädd för att den skulle bli för liten och la upp sisådär en 500 maskor. Det var inte förens jag hade kommit 2/3 som jag började inse vad detta skulle utvecklas till, men likt en mamma till ett monster var jag tvungen att se vad detta skulle bli.

Den gick knappt att få ner i en ICA-kasse när jag väl skulle ge bort den, och borde kanske egentligen kallas filt...

Ok det kan få bli sommar nu

Jag är redo.

Det här är den omtalade trikåklänningen. Den skulle ha blivit hellång, men då ville den inta falla snyggt, så jag klippte av en bit som jag undrar vad jag ska göra med. Det skulle kunna bli en väldigt kort kjol eller en väldigt lite tubtopp. Den som lever får se.

Jag måste verkligen skaffa bättre bilder. Men det är så j****a svårt att ta kort på sig själv, och det är inte folk här tillräckligt ofta för att jag ska få flyt på bilderna. Jag får väl börja brotta ner brevbäraren eller tvinga grannen eller nåt...

What to wear when you sew

Svaret är egentligen kort och koncist: Nåt som är bekvämt och går snabbt att ta av och på. Iallafall om man ska sy åt sig själv, annars spelar det inte så stor roll så länge det inte hindrar pedalfoten.
Om det inte är mitt i sommaren är det måttligt kul att sitta och sy halvnäck. (För mig. För andra är det säkert väldigt kul.) Och man vill inte behöva knäppa upp 17 knappar och 3 blixtlås varje gång saker ska av eller på. Visst, visst, provdockor underlättar processen, men de har inte riktigt samma form som en riktig människa.

Länge hade jag nån tantklänning modell 5 stl för stor som bara var att dra över huvudet, men den försvann i nån flytt, så nu är den lilla svarta för mina sytimmar träningsoverallsbyxor och ett linne. Jag kan sakna tantklänningen....