Neverending Grace

Det är lite mycket slätstickning just nu....
Precis det här kan jag har emot koftor som stickas uppifrån och ner, att när man är på liv-delen så känns det som att man stickar och stickar och aldrig kommer framåt. När koftan är uppdelad i delar så växer saker mycket mer märkbart så det är lättare att lura sig själv, även om det naturligtvis inte går fortare på något sätt.
Man kanske helt enkelt kan konstatera att vissa delar av livet blir enklare med ett visst mått av medvetet och väl placerat självbedrägeri.

Hittade den här skitsnygga pelargonen som gjorde mig glad.

Glad Valborg på er nu. Akta igelkottarna och eventuella andra djur som kan ligga i rishögarna, och kom ihåg att den som har den största brasan vinner.

Natalie Mitts

De (Natalie Mitts ) är till slut färdiga efter att jag fick nog och gjorde ett ryck. Jag uppskattar att nystanet jag har över är ungefär lika stort som det jag började med. Jag visste ju att det var lite taget på det, men jag kanske ignorerade saker som att fundera över meter-åtgång och annat sånt där... irrellevant. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, eller i det här fallet i garnlådan.

Sjukt mysiga är de iallafall och jag gillar verkligen detaljen med pärlkanten nedtill.

En positiv grej med att flytta  och att vara inneboende kommer att bli att det finns någon som jag kan tvinga till att ta bilder på mig när jag har stickat något istället för de här gymnastiska övningarna som mest resulterar i skakiga bilder. Det är förvånansvärt svårt att få en bra bild av hela vänsterhanden i en lämplig vinkel med mobilen stadigt i högerhanden om man vill ha vänsterhanden mot ett bra underlag samtidigt. Yoga för självfotograferarare, någon?

Jag jobbar för övrigt på acceptans just nu. Dagens accepterande har varit att jag har en låda mer tyg än vad jag tidigare har varit villig att erkänna för mig själv. Någonstans i den rosa-grå röra som utgör min hjärna har jag envist hängt fast vid att om jag bara stuvar om bättre och omorganiserar vissa påsar tyg till andra ställen så blir det bara två lådor. Den bistra verkligheten är att så inte är fallet. Det ÄR tre lådor. Tre fullar lådor. Idag gav jag upp striden mot mig själv och såg sanningen i vitögat. Det var inte vackert, men det kunde ha varit värre och nu har jag iallafall allt tyg på samma ställe.
Acceptans är en fin sak. Man kommer långt här i livet på det.

Platta råttor

Råttfärgat?

Jag har hittat min nya MustDoNoMatterWhat! Flat Rat heter det, så sjukt söta. Platta råttor som man kan ha som bokmärken eller bara ha... Just då och där när jag såg dem så bestämde jag att jag kommer att behöva en himla massa bokmärken när jag ska läsa i höst och att en egen liten platt stapelbar rått-hög är precis saknar i mitt liv. Ser ut att kunna vara ett bra restgarnsprojekt och en kul gå-borts-present ovanpå alltihop om jag inte hade er uppmärksamhet vid "stickad platt råtta"...

Stickcafé och Instaozelote

Natalie Mitts och Johannla syr ihop sin första (ever!) cowl, vilt påhejad av bordsgrannarna.

Gårdagens stickcafé var urmysigt! Gamla bekanta och nya bekanta. Gamla rävar och nykomlingar. Det stickades och virkades och nålbands. Det pratades och visades estnisk spetsstickning och det fikades och de obligatoriska storögda turisterna kom förbi och tittade förundrat. Som sig bör alltså.
Jag hann med andan i halsen in en snabbis på Litet Nystan på vägen dit och fyllde på med ett nystan till så att det där stashbust-projektet Natalie Mitts, som visade sig generera garninköp iallafall ska bli klart någon gång.

Någon annans snygga garn.

Jag har tagit ett steg till mot teknikens underbara famn, eller möjligtvis hipster-helvetet beroende på hur man ser det. Ett längre tag har jag gått och fnulat på om det inte egentligen är ganska roligt med det där med Instagram, och till slut skaffade jag det också-sist i klassen. Man kan hitta mig som Ozelote. Det finns inte så mycket bilder än, men lita på att det kommer för det här var gravt beroendeframkallande....
Föresten... Vad väger en hipster? (svar: Ett instagram.)

Instakatt

Seeta Fingerless Gloves

Supermysiga! Mönster är Seeta och garn är British Breeds Yarns Manx Loughan 4 ply. En snabb stickning.
Imorgon är det stick- och virkcafé på Nordiska Museét och jag är laddad. Det ska bli fint och jag har börjar fundera på vilken stickning eller virkning jag ska ta med mig...

Sunny Grace

 

 

Med lite god vilja och färgblindhet kan man tänka sig att vår gräsmatta börjar bli grön.

Söndagsstickning i solen. Inte så dumt alltså. Jag klarade av fler varv den här gången än förra och gav upp och gick in enbart för att solen försvann bakom mastodonthuset som står framför vårat.  Grace går framåt och blir rätt den här gången; nu har jag kommit längre än där jag var när jag fick repa upp sist och det känns ju bra.
Lite vårblommor hittade jag också.
Jag har för övrigt invigningsätit glass ute. Det var awesome eftersom det var StikkiNikki-glass (hemgjord, lokalproducerade råvaror så långt det går, mest ekologiskt, roliga smaker) och jag fick köra igång glass-säsongen med kiwi/lime sorbet och blueberry/lavender. Yummy!
Blueberry/lavender skulle för övrigt vara ett asbra färgnamn på ett garn... 

Yarnshaming

Jag hoppas att ingen har missat det här fenomenet? Det är i och ju för sig inte så stort inom garnvärlden som inom katt- och hundvärlden, men det finns en Tumblr av den fantastiska bloggaren bakom The Panopticon för just garnvarianten av det här. Yarnshaming går iallafall ut på, precis som med katter och hundar att man publicerar en bild på den skyldiga och en lapp som berättar vad denna har gjort sig skyldig till för hyss.
Även Stickpodden har nämnt detta i nåt avsnitt, så det är ute där i etern!

Undertecknad har precis tröttnat å det grövsta på garnet på bilden som till utseendet och känslan ser ut att vara ett garn som håller i alla väder och aldrig går av, men ack vad den rackaren är bedrog mig!  Det är tur att det är lätt-tovad ull så att det går på fem röda att filta ihop det och fortsätta sticka igen...