Sjalen från de utomvärldsliga dimensionerna

Det här är ett monster som skulle få Hieronymos Borsch att drömma mardrömmar.

För att förtydliga, det är alltså inte en pall den ligger på, utan min 120 cm breda säng.

Det som en gång var en fin idé om att bli av med garnrester och göra en sjal till en vän utvecklades till en monstrositet. Problemet, såhär i efterhand, var nog att jag började på stickor 6,5 i ytterkant, var lite rädd för att den skulle bli för liten och la upp sisådär en 500 maskor. Det var inte förens jag hade kommit 2/3 som jag började inse vad detta skulle utvecklas till, men likt en mamma till ett monster var jag tvungen att se vad detta skulle bli.

Den gick knappt att få ner i en ICA-kasse när jag väl skulle ge bort den, och borde kanske egentligen kallas filt...

Ok det kan få bli sommar nu

Jag är redo.

Det här är den omtalade trikåklänningen. Den skulle ha blivit hellång, men då ville den inta falla snyggt, så jag klippte av en bit som jag undrar vad jag ska göra med. Det skulle kunna bli en väldigt kort kjol eller en väldigt lite tubtopp. Den som lever får se.

Jag måste verkligen skaffa bättre bilder. Men det är så j****a svårt att ta kort på sig själv, och det är inte folk här tillräckligt ofta för att jag ska få flyt på bilderna. Jag får väl börja brotta ner brevbäraren eller tvinga grannen eller nåt...

What to wear when you sew

Svaret är egentligen kort och koncist: Nåt som är bekvämt och går snabbt att ta av och på. Iallafall om man ska sy åt sig själv, annars spelar det inte så stor roll så länge det inte hindrar pedalfoten.
Om det inte är mitt i sommaren är det måttligt kul att sitta och sy halvnäck. (För mig. För andra är det säkert väldigt kul.) Och man vill inte behöva knäppa upp 17 knappar och 3 blixtlås varje gång saker ska av eller på. Visst, visst, provdockor underlättar processen, men de har inte riktigt samma form som en riktig människa.

Länge hade jag nån tantklänning modell 5 stl för stor som bara var att dra över huvudet, men den försvann i nån flytt, så nu är den lilla svarta för mina sytimmar träningsoverallsbyxor och ett linne. Jag kan sakna tantklänningen....

Jag vill vilja göra nåt men jag vill inte

Jag är uttråkad och oinspirerad och det enda jag egentligen känner för är min tråk-stickning. (Lagom tjockt garn, mest raka stycken, inget mönster, slätstickning. Astråkigt, men det blir säkert fint när det är klart och det är lite meditativt)

Jag kan eventuellt motivera mig att nåla ihop lite axelband. Och kanske sy lite pärlor på en klänning.

Man kan ju inte vara askreativ jämt, alla andra skulle se så grå och tråkiga ut i jämförelse.

Det blir målade myror föresten. Eller kanske potatistryckta. Jag ska bara få tid att göra ett mönster.

Jag avslutar med en oinspirations- haiku. (Sätt på den lugna eftertänksamma pianomusiken. Nu blir det poesistund!)

Jag vill vilja nåt
men har absolut inte
lust. Idag iaf.

Konsten att veta när man ska sluta

Fortfarande uppe på energivågen från igår hade jag idag planer på att bli klar med och visa upp klänningen som var på gång för snart två veckor sen. Låt oss säga att den är mer klar nu än då, men att jag vid skrivande stund har tagit det mogna och övervägda beslutet att hålla mig borta från vassa saxar och symaskiner för resten av kvällen. Jag är för trött och trots det poetiska i "blod, svett och tårar" så är det förstnämnda förb****t svårt att få bort från kläderna, det andra svårt att producera just nu då jag är nysanerad och det tredje... jag har ingen lust. Inte ens för konsten.

Jag kan åstadkomma en teaser så länge; tryckta eller broderade myror? (Nyfiken? Det bör du vara.)

Ugglan på bilden har inget med teasern att göra och har inte heller skrivit texten. Och heter egentligen inte Lisa.

Red Zipper Raglan Hoodie!

Nu är den klar, gårdagens utlovade magiska hoodie! Jag har fått höra från säkra källor att den är snygg, själv är jag nästan nöjd. När i min textila utvecklingsprocess jag blev perfektionist är väldigt oklart och skulle nog göra samtliga gammla syslöjdslärare mållösa av förundran. (Klippa av trådar? Äh, jag tycker inte att det behövs....)

Eventuellt lägger jag till nån detalj senare, men jag måste suga lite på det och känna efter vad som behövs.

Tyget är skrynkligt av sig själv, det är inte bara jag som har haft en katastrofal dejt med strykjärnet.

Nu! Mot nya äventyr! (Sherwoodskogen)

Star bellied bag

Det har varit en ledig helg, och Inspirationen (uttalas med hög röst, tänk Margareta Krook) drabbade mig som en förkylning i oktober. Mellan varven har jag ändå lyckats städa, tvätta, dra en vända på bordspelskonvent och köpa mig en illorange mugg och jag har något vagt minne av detta också. Produkten av denna yra resulterade i en väska (Vi kan säga att jag behövde en till. Eller det gör jag ju faktisk, en stängbar som inte har tvivelaktiga filosofer på framsidan. Att jag dessutom är i startgroparna att sy ännu en i samma modell men annan färg "för att det var så kul" kan vi ju prata tyst om.) och nästan en hel tröja. Den senare tog lite tid eftersom mönsterkonstruktionen inte ville tala samma språk som jag utan helt på egen hand hittade på ofog. Det löste sig när jag väl hade kommit över "åhnej jag kan inte klippa i det fina tyget innan jag VET att allt blir perfekt"- spärren. Protips: Det kan man visst det. Det är bara tyg. (Repetera det här nu, och skriv ner det på en liten lapp att ta fram i nödsituationer innan du blir hysterisk, ungefär som en papperspåse för folk som håller på att svimma eller kräkas eller vad det är meningen att de ska göra med påsen). Det här var dessutom billigt. Och vissa saker är lättare att testa på riktigt. Visst, man borde göra en toile (ett provplagg), men det hade jag inte lust och tid med.
Som karmatisk bonus för mina vilda vågade spontanklippningar i tyget så räckte det helt plötsligt till inte bara en huva utan även en ficka på magen. Tetris, I tell you. Det är bra för folk.