De (Natalie Mitts ) är till slut färdiga efter att jag fick nog och gjorde ett ryck. Jag uppskattar att nystanet jag har över är ungefär lika stort som det jag började med. Jag visste ju att det var lite taget på det, men jag kanske ignorerade saker som att fundera över meter-åtgång och annat sånt där... irrellevant. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, eller i det här fallet i garnlådan.
Sjukt mysiga är de iallafall och jag gillar verkligen detaljen med pärlkanten nedtill.
En positiv grej med att flytta och att vara inneboende kommer att bli att det finns någon som jag kan tvinga till att ta bilder på mig när jag har stickat något istället för de här gymnastiska övningarna som mest resulterar i skakiga bilder. Det är förvånansvärt svårt att få en bra bild av hela vänsterhanden i en lämplig vinkel med mobilen stadigt i högerhanden om man vill ha vänsterhanden mot ett bra underlag samtidigt. Yoga för självfotograferarare, någon?
Jag jobbar för övrigt på acceptans just nu. Dagens accepterande har varit att jag har en låda mer tyg än vad jag tidigare har varit villig att erkänna för mig själv. Någonstans i den rosa-grå röra som utgör min hjärna har jag envist hängt fast vid att om jag bara stuvar om bättre och omorganiserar vissa påsar tyg till andra ställen så blir det bara två lådor. Den bistra verkligheten är att så inte är fallet. Det ÄR tre lådor. Tre fullar lådor. Idag gav jag upp striden mot mig själv och såg sanningen i vitögat. Det var inte vackert, men det kunde ha varit värre och nu har jag iallafall allt tyg på samma ställe.
Acceptans är en fin sak. Man kommer långt här i livet på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar