onsdag 10 april 2013
En kofta och om konsten att lura sig själv.
Min stora gradiosa masterplan var att skicka iväg Cascade- koftan och bröllopsfilten i måndags. Det står i min kalender att jag ska göra det. Det står till och med i min väldigt högtravande och seriösa projektplanering. Gjorde jag det?
Icke sa Nicke.
Koftan är klar, men filten är fortfarande i bitar.
Har jag panik för det?
Nope. Nix. Nicht.
För jag visste att det skulle bli så här, så jag var smart och satte deadline ett par dagar innan det egentligen var kris och panik. Klapp, klapp på huvudet, duktig stickerska.
Nu innebär ju inte det att jag kan lata mig, men jag måste inte samtidigt uppfinna en tidsmaskin och försöka hinna med posten som gick i måndags för att saker ska gå i lås. Ganska så lurigt, om jag får säga det själv.
Koftan blev väldigt söt, föresten. Intarsia fungerade alldels strålande, i kanterna (hals, nedertill och ärm) så fick jag byta plats på varv 1 och varv 2 i mönsterrapporten för att få snygga färgövergångar mellan det lila och det oranga, och jag la till 4m nedanför löven för att jag inte gillade att de slutade innan själva koftan gjorde det.
Etiketter:
Dantes Inferno,
Den inre vetenskapsakademien,
koftor,
livet svåra frågor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar