Neverending Grace

Det är lite mycket slätstickning just nu....
Precis det här kan jag har emot koftor som stickas uppifrån och ner, att när man är på liv-delen så känns det som att man stickar och stickar och aldrig kommer framåt. När koftan är uppdelad i delar så växer saker mycket mer märkbart så det är lättare att lura sig själv, även om det naturligtvis inte går fortare på något sätt.
Man kanske helt enkelt kan konstatera att vissa delar av livet blir enklare med ett visst mått av medvetet och väl placerat självbedrägeri.

Hittade den här skitsnygga pelargonen som gjorde mig glad.

Glad Valborg på er nu. Akta igelkottarna och eventuella andra djur som kan ligga i rishögarna, och kom ihåg att den som har den största brasan vinner.

Natalie Mitts

De (Natalie Mitts ) är till slut färdiga efter att jag fick nog och gjorde ett ryck. Jag uppskattar att nystanet jag har över är ungefär lika stort som det jag började med. Jag visste ju att det var lite taget på det, men jag kanske ignorerade saker som att fundera över meter-åtgång och annat sånt där... irrellevant. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, eller i det här fallet i garnlådan.

Sjukt mysiga är de iallafall och jag gillar verkligen detaljen med pärlkanten nedtill.

En positiv grej med att flytta  och att vara inneboende kommer att bli att det finns någon som jag kan tvinga till att ta bilder på mig när jag har stickat något istället för de här gymnastiska övningarna som mest resulterar i skakiga bilder. Det är förvånansvärt svårt att få en bra bild av hela vänsterhanden i en lämplig vinkel med mobilen stadigt i högerhanden om man vill ha vänsterhanden mot ett bra underlag samtidigt. Yoga för självfotograferarare, någon?

Jag jobbar för övrigt på acceptans just nu. Dagens accepterande har varit att jag har en låda mer tyg än vad jag tidigare har varit villig att erkänna för mig själv. Någonstans i den rosa-grå röra som utgör min hjärna har jag envist hängt fast vid att om jag bara stuvar om bättre och omorganiserar vissa påsar tyg till andra ställen så blir det bara två lådor. Den bistra verkligheten är att så inte är fallet. Det ÄR tre lådor. Tre fullar lådor. Idag gav jag upp striden mot mig själv och såg sanningen i vitögat. Det var inte vackert, men det kunde ha varit värre och nu har jag iallafall allt tyg på samma ställe.
Acceptans är en fin sak. Man kommer långt här i livet på det.

Platta råttor

Råttfärgat?

Jag har hittat min nya MustDoNoMatterWhat! Flat Rat heter det, så sjukt söta. Platta råttor som man kan ha som bokmärken eller bara ha... Just då och där när jag såg dem så bestämde jag att jag kommer att behöva en himla massa bokmärken när jag ska läsa i höst och att en egen liten platt stapelbar rått-hög är precis saknar i mitt liv. Ser ut att kunna vara ett bra restgarnsprojekt och en kul gå-borts-present ovanpå alltihop om jag inte hade er uppmärksamhet vid "stickad platt råtta"...

Stickcafé och Instaozelote

Natalie Mitts och Johannla syr ihop sin första (ever!) cowl, vilt påhejad av bordsgrannarna.

Gårdagens stickcafé var urmysigt! Gamla bekanta och nya bekanta. Gamla rävar och nykomlingar. Det stickades och virkades och nålbands. Det pratades och visades estnisk spetsstickning och det fikades och de obligatoriska storögda turisterna kom förbi och tittade förundrat. Som sig bör alltså.
Jag hann med andan i halsen in en snabbis på Litet Nystan på vägen dit och fyllde på med ett nystan till så att det där stashbust-projektet Natalie Mitts, som visade sig generera garninköp iallafall ska bli klart någon gång.

Någon annans snygga garn.

Jag har tagit ett steg till mot teknikens underbara famn, eller möjligtvis hipster-helvetet beroende på hur man ser det. Ett längre tag har jag gått och fnulat på om det inte egentligen är ganska roligt med det där med Instagram, och till slut skaffade jag det också-sist i klassen. Man kan hitta mig som Ozelote. Det finns inte så mycket bilder än, men lita på att det kommer för det här var gravt beroendeframkallande....
Föresten... Vad väger en hipster? (svar: Ett instagram.)

Instakatt

Seeta Fingerless Gloves

Supermysiga! Mönster är Seeta och garn är British Breeds Yarns Manx Loughan 4 ply. En snabb stickning.
Imorgon är det stick- och virkcafé på Nordiska Museét och jag är laddad. Det ska bli fint och jag har börjar fundera på vilken stickning eller virkning jag ska ta med mig...

Sunny Grace

 

 

Med lite god vilja och färgblindhet kan man tänka sig att vår gräsmatta börjar bli grön.

Söndagsstickning i solen. Inte så dumt alltså. Jag klarade av fler varv den här gången än förra och gav upp och gick in enbart för att solen försvann bakom mastodonthuset som står framför vårat.  Grace går framåt och blir rätt den här gången; nu har jag kommit längre än där jag var när jag fick repa upp sist och det känns ju bra.
Lite vårblommor hittade jag också.
Jag har för övrigt invigningsätit glass ute. Det var awesome eftersom det var StikkiNikki-glass (hemgjord, lokalproducerade råvaror så långt det går, mest ekologiskt, roliga smaker) och jag fick köra igång glass-säsongen med kiwi/lime sorbet och blueberry/lavender. Yummy!
Blueberry/lavender skulle för övrigt vara ett asbra färgnamn på ett garn... 

Yarnshaming

Jag hoppas att ingen har missat det här fenomenet? Det är i och ju för sig inte så stort inom garnvärlden som inom katt- och hundvärlden, men det finns en Tumblr av den fantastiska bloggaren bakom The Panopticon för just garnvarianten av det här. Yarnshaming går iallafall ut på, precis som med katter och hundar att man publicerar en bild på den skyldiga och en lapp som berättar vad denna har gjort sig skyldig till för hyss.
Även Stickpodden har nämnt detta i nåt avsnitt, så det är ute där i etern!

Undertecknad har precis tröttnat å det grövsta på garnet på bilden som till utseendet och känslan ser ut att vara ett garn som håller i alla väder och aldrig går av, men ack vad den rackaren är bedrog mig!  Det är tur att det är lätt-tovad ull så att det går på fem röda att filta ihop det och fortsätta sticka igen...

Wrong Grace

Rätt och fel

Fast nu insåg jag ju att jag hade gjort fel för några varv sen... Det syns till och med jätetydligt på den "snygga" bilden jag la upp tidigare på bloggen. Och det här är en ganska svårupprepad kofta, så det blev till att ta upp allt och börja om.
Tredje gången gillt, eftersom jag hade en första liten "försöksomgång".

Once more, with feeling.

Holy Grace

Ja, jag vet. Det där var en ordvits. Men det är fredag och min handledare säger att man får ordvitsa en dag i veckan och att det är på fredagar. Jag vet inte varför men jag är ju inte den som tittar en given ursäkt i munnen när den dyker upp...
Den här är inte till mig, utan till en syster som inte riktigt fixar att sticka i ull på grund av uschliga allergier. Det är en Grace i Drops Baby Merino vilket är mjuktmjuktmjukt och så gosigt att man bara vill pilla på det hela dagarna i ända. Mönstret är lite pilligt än så länge, inte riktigt något man slappnar av till, men det är ganska roligt att sticka.

När man inte stickar tillräckligt fort

Natalie

Jag är på torgvante två av mina Natalie mitts , men den här lilla snutten garn kommer ju inte att räcka... Och det här som var ett Stashbustprojekt. Funderar på att ge mig in i Facebook-gruppen "en meter garn" och kolla om någon har en liten boll över. Eller ge upp och köpa ett nystan till, det är väl inte hela världen. Eller slakta delar av ett annat halvfärdigt projekt som jag ändå inte riktigt vet vad jag ska göra med. Vi får se hur den här sagan slutar...

Seeta

Som tröst tillät jag mig själv att börja med ett par andra torgvantar, ett par seeta, vilka är misstänkt lika ett par av de som pratades om i senaste Stickpodden fast som ett annat mönster, nämligen Quilted lattice mitts ... En bra idé som flera har kommit på samtidigt kanske eftersom de verkar näst intill identiska, iallafall vad det gäller mönsteruppbyggnad; modellkonstruktionen kan jag inte riktigt uttala mig om. Jag vet inte vilket mönster som är bäst, men hittade Seeta först och har det har stått på min "do want" väldigt länge så jag testar det. Det är inte svårt alls, kan jag ju hinta om...
Jag valde det där garnet jag fick förra sommaren av det konstiga fåret utan svans från Isle of Man, Manx-fåret. Jag fick ju ett tunnt och ett tjockt och det tunna verkar passa utmärkt till det här projektet.

Inte från svansen på fåret, eftersom den inte finns.

En liten ego-boost...

Någon annan har gjort ett par X-knit Mitts! xknit-halfmittens Titta under projekt; jag har bara gjort två, det tredje är någon helt annan. Jag är superglad, och de blev jättefina. Det är verkligen en enorm boost för självförtroendet att se något som någon annan har gjort efter ens eget mönster.
Jag hade en idé på ett nytt mönster, men som jag inte tyckte att jag hade tid med. Mitt nymatade ego kanske just nu omprioriterade lite i schemat...

Okynnesstickning

Lite frihet innan nästa stora grej. Ägnade gårdagskvällen åt mina Natalie Mitts (a.k.a min resestickning) bara för att jag kände för det. Nu är nästan en hel klar, och nu börjar det där "jag vill ha de här på mig"-suget komma... Tyvärr börjar jag också fundera på om garnet räcket vilket är lite av en bummer eftersom hela projektet startade som en stashbust. Jaja, ett nystan hit eller dit har jag väl inte dött av...

Bröllopsfilten

NU är den KLAR! Och ivägskickad efter en intensiv avhåring. (Det är vår nu, om nån undrar. Mina katters tappa-pälsen-hormoner är väldigt bestämda på den punkten.)
Det gick förvånansvärt bra att pressa den med strykjärn; jag är annars lite emot det när det gäller stickat och virkat men det blev supertjusigt så var inte rädda för det när det gäller stora annars ganska svårhanterade projekt. Spraya på vatten, eller använd en våt trasa bara, annars ger det nog inte mycket effekt. Doften av blött får i rummet var rätt kompakt...

 Jag gjorde kanterna som jag sa att jag inte skulle göra. Det blev ju rätt bra ändå.

Lena Olof

Det är så obeskrivligt skönt att vara av med det här gigantiska projektet. Inte ha det liggandes ivägen, inte ha dåligt samvete över att jag gör nåt annat, inte oroa mig för om garnet ska räcka.
Nu ska jag försöka göra nåt litet och behändigt en stund. Typ en tumme eller nåt...

När man inte får plats

Då får man blocka i omgångar. Det där oformliga gröna byltet börjar utvecklas till något riktigt fint; tack och lov inte till en svan (Hörde om en tant för några år sen som hade 11 svanar i en etta. 11!? Jag är lite rädd för svanar. De verkar vara sjukt opålitliga djur.) utan till en tjusig Filigreen- sjal med en tofs. Dock fick den inte plats på min tältsäng/blockningsyta i en omgång utan sitter nu delvis uppspänd med det som inte fick plats första gången.
Den är gjord i ett entrådigt sektionsfärgat ullgarn av okänt ursprung från mina gömmor. 

I helgen kommer jag att tillbringa mycket tid såhär:

Allt sitter ihop. Nu ska kanterna på. Sen ska jag göra nåt jag aldrig har gjort tidigare när det gäller hemstickade/virkade objekt- pressa med strykjärn(och våt trasa). Hård kärlek är den bästa ibland, iallafall när man jobbar med ull.

En kofta och om konsten att lura sig själv.

Min stora gradiosa masterplan var att skicka iväg Cascade- koftan och bröllopsfilten i måndags. Det står i min kalender att jag ska göra det. Det står till och med i min väldigt högtravande och seriösa projektplanering. Gjorde jag det?
Icke sa Nicke.
Koftan är klar, men filten är fortfarande i bitar.
Har jag panik för det?
Nope. Nix. Nicht.
För jag visste att det skulle bli så här, så jag var smart och satte deadline ett par dagar innan det egentligen var  kris och panik. Klapp, klapp på huvudet, duktig stickerska.
Nu innebär ju inte det att jag kan lata mig, men jag måste inte samtidigt uppfinna en tidsmaskin och försöka hinna med posten som gick i måndags för att saker ska gå i lås. Ganska så lurigt, om jag får säga det själv.

Koftan blev väldigt söt, föresten. Intarsia fungerade alldels strålande, i kanterna (hals, nedertill och ärm) så fick jag byta plats på varv 1 och varv 2 i mönsterrapporten för att få snygga färgövergångar mellan det lila och det oranga, och jag la till 4m nedanför löven för att jag inte gillade att de slutade innan själva koftan gjorde det.

Den värsta dagen i veckan

Det är väldigt mycket måndag idag, men håll ut och sticka lugnt för det är snart över....

Årets första utestickning! Och en hemlis blir avslöjad...

Bevis.

Jag har stickat utomhus! Tre hela varv...
Nu är det ju ganska många maskor på ett varv för tillfället i stickningen som fick följa med ut i solen men det kändes kanske lite futtigt. Å andra sidan är vårförkylningar inte kul, jag hittade inte riktigt lä och hoppas kunna spendera mer tid ute i solen med garn och stickor framöver och då helst utan hosta och en rinnande näsa.
Restgarnfilten jag virkade förra året i hopp om att någon gång bo i en lägenhet med balkong kom också med ut och var inte alls dum. Eftersom den är riktigt tjock så är en ett bra hinder mot otäcka infektioner och kalla rumpor. 

En lägenhet med balkong är inte så långt borta föresten. Om lite mindre än två månader packar jag ihop katter, garn och tygsnuttar och beger mig från Hufvudstaden tillbaka till Uppsala där jag bodde innan bloggandet. Där ska jag fortsätta plugga vilket jag gjorde en gång i världen innan jag fick för mig att jag skulle göra annat ett tag. Och där kommer jag att bo en eminent lägenhet med en gammal vän som hyresvärd, en groda som combo, och både balkong och badkar!
Bloggandet fortsätter naturligtvis, men det kanske blir lite hackigt just runt flyttandet.

Det ska bli väldigt kul, iallafall.

Ozelote håller schemat!

Ja, jag ÄR så duktig.  Bäst att passa på, man vet aldrig hur länge det varar!
Cascaden är nästan klar; den ska få sig en halskant ikväll när M kommer på stickbesök och imorgon tar jag en sväng till stan och shoppar knappar eftersom det inte fanns några matchande i burken. Vilket inte är så konstigt, den har ju ganska krävande färger...

Min soffa får för tillfället utgöra arbetsyta för ihopvirkandet av bröllopsfilten som parallellt med Cascaden pågår för fullt. Vi får väl se hur många blommor jag har tappar bort när det här är över.

En snabb kaskad i färger

I paketet med den där berömda bröllopsfilten har jag tänkt att det ska följa med en liten barnkofta, storlek typ ett år. Jag har inte varit stressad alls över detta eftersom jag tyckte att så små barnkoftor går SUPERFORT att göra, jag valde ju en modell för typ hundra år sen och man kan ju  alltid skjuta på det i största allmänhet lite till. Så kom jag på att det var lite drygt en vecka kvar tills paketet måste skickas...

Oups.

Det är inte så att jag inte kan få ihop en barnkofta på det, men bröllopsfilten ska virkas ihop, få kanter, och så är det allt det där småpillet med båda projekten som alltid tar längre tid än man tror. Min tidsoptimism verkar ha nått nya hisnande höjder.

Det ska iallafall bli en Cascade ; lite för att det är en fin modell och lite för att det var så himla många som stickade den för ett tag sen och jag är nyfiken på vad "all the fuss is about" med den här koftan. Jag gör en egen special med lite intarsia för att kunna få in två färger. Hittills funkar det bra och jag lovar att förklara hur jag har gjort om det fortsätter att göra det. Inte egentligen rätt tillfälle för experiment, men jag kunde inte låta bli.

Och nu är påsken slut, kaninerna ska ut! Äh, några dagar till kanske de får hänga...

Knitting is Music. Music is Knitting.

Nu blir det mera länkar till fantastiska saker på nätet, men eftersom ingen säger stopp och belägg så fortsätter jag min sporadiska guidning genom garn- interwebben.
http://www.telegraph.co.uk/culture/music/classicalmusic/9964932/Icelandic-composer-uses-knitting-pattern-to-write-score.html
Vilka skulle gladeligen ge upp en del av sin garnstash för att få höra det här när/om det blir klart? (jagjagjag!!) Det låter ju hur spännande som helst; jag hoppas VERKLIGEN att hon någonsin blir färdig antingen med musiken eller med sjalen eller helst med båda.

Jag har för övrigt börjar virka ihop bröllopsfilten..... (dumdidumdiduuuuuum!)