Inget att ha på sig

Jag ska på "julmiddag" med jobbet på lördag på ett ganska fancy ställe. Ja, jag vet, julmiddag i april, men vi insåg att runt jul skulle vi alla vara fullproppade med julmat ändå och det fanns en show vi ville se. Det här är inget som direkt har upptagit mina tankar så mycket förens de senaste dagarna.

Jag har inget att ha på mig.

Seriöst. Allt jag har är anpassat efter andra situationer, andra utekvällssituationer. Jag har askorta klänningar att vända huvuden med på ölhak, eller sunkiga byxor som det inte gör nåt om man får öl på. Jag har lösa kläder för att kunna dansa hela natten, jag har en klänning som kan has på bröllop och liknande högtider, jag har mängder med vardagskläder (mer eller mindre hela). Jag har medeltidskläder och 1800-talskläder och en hel del från tidigt 1900-tal. Det finns korsetter, en klänning med självlysande spindlar, 30-hålskängor och hänglsen och till och med ett sjuksköterskeförkläde från början av förra seklet.

Men inget till den här gången.

Det är inte första gången jag står i en sån här situation. Märkligt nog verkar det aldrig dyka upp en permanentlösning (helkroppstatuering?) utan det blir samma sak varje gång. Min hjärna får lätt panik och hittar en väg ut:

Jag kan ju SY något!

- på superkort tid av material som förhoppningsvis finns hemma som ska se snyggt och ordentligt ut och matcha skor och andra saker jag borde ha på mig och som ska sitta fantastiskt och få mig att vara bekväm.

Allt jag har att säga är: Tacka godtyckliga högre makter för trikåtyger.

Nu ska jag ha en kvällsdate med symaskinen. Vi har nåt på gång....

A requiem for the ones who went away

Min lilla mormor dog i morse.
Hon har varit dålig länge och somnade lugnt in på morgonkvisten. Lilla skriver jag på grund av att hon var ganska kort i rocken av sig, vilket jag upptäckte när jag till slut började växa på mig och faktiskt växte om henne, något som verkade helt omöjligt när jag var ett ganska kortväxt barn. Visst, morfar är en bra bit längre, men i grodperspektiv gör det mindre skillnad.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva nåt, utan sticka sockar men jag kom av mig lite. Mormor gillade att sticka sockar, iallafall när vi var små. Hon brukade skicka en välbehövlig hög runt jul. Jag hade planen att sticka sockar åt henne, speciellt som att jag fick ärva hennes förråd av stickor och virknålar för några år sen, men det blev som så många saker aldrig av. Jag vet att jag iallafall broderade nåt kort åt henne och morfar, ett sånt där korsstygnsmotiv med hundrasjutusen nästan likadana nyanser av ljusbeige. Det blir jättesnyggt färdigt, men många fula långa ord yttras under tiden när man försöker hålla i sär alla nyanserna.

Någon annan som gillade att brodera var min farfar, som gick bort sent i höstas. För hans del är det dukar med tomtar på som dyker upp i mitt minne. Väva gillade han tydligen också. Farmor avslöjade för några år sen att de hade brukat sitta och väva på kvällarna, och dricka konjak. Jag har alltid tyckt att det lät väldigt trevligt.

Sen har vi Ia, min vän, mina vänners mamma, fina fina Ia, som tyckte att man såg fantastisk ut när man hade färgat håret grönt och broderade korsstygnsbokmärken till alla som dök in över farstun. Hon samlade på dockor, så jag sydde en ängel och la på hennes kista.

Ikväll ska jag fortsätta sticka mina sockor, och minnas lite grann.

I wish

Som någon slags dåligt sammanträffande har vi fått in en massa väldigt fina tyger på jobbet samtidigt som jag måste strukturera upp min lediga tid modell Tyskland 1943 och har väldigt lite tid över för spontankreativa djupdykningar. För att ytterligare spä på denna komplicerade situation så dras jag med en naggande känsla av att det skulle kunna vara lite roligt ibland om min garderob inte bara bestod av så mycket svart att man måste ha ficklampa för att hitta nåt, att jag kanske skulle våga tassa ur min comfort zone och våga mig på lite färg.

Ni hör, det här bådar inte gott...

För det är ju inte som att det skulle bli en snabb historia, jag vill ju skapa de perfekta plaggen (tm) som varje tyg skulle kunna bli. Det är ju för all del fint av mig att inte slarva, men jag har inte den tiden just nu, utan har annat som behöver fokuseras på. Som i och ju för sig OCKSÅ är roligt och utmanande och kreativt och inspirerande och alla de där andra orden som aldrig kan vara det minsta lilla negativa för ens man sitter på andra sidan om dem och har dem i sånt överflöd att de inte håller sig inom ramarna utan väller över åt alla håll. Och om man ska göra saker ordentligt, vilket jag försöker förklara för mina kunder hela dagarna, så tar det ofrånkomligen tid. Ganska mycket tid, då jag inte har tillgång till en portabel asiatisk fabrik, komplett med barnarbetare och motivationsposters med soliga stränder och paraplydrinkar.

Jag undrar om jag bara kan lura mig själv med att sy en massa tubtoppar. Det skulle kunna vara en kompromiss.

En ozelote är ett litet kattdjur från sydamerika som är ganska utrotningshotat och väldigt skyggt. De har mjuk päls, stora ögon och egentligen ganska få likheter med mig men en gång i tiden behövde jag ett nick att använda på nätet och sen fastnade det. Jag är medellång, har aldrig varit närmare sydamerika än de där grupperna med panflöjtsmusiker som dyker upp på vårkanten, är väl för all del en av mitt slag men knappast utrotningshotad (inte den här tiden i månaden iallafall) och är förhållandevis social.
För att vara helt ärlig, det närmaste jag har varit en ozelote är en äkta pälsbh jag såg på ett studiebesök en gång. Impulsen att begrava den under cermoniella former var stark men motstods av sociala orsaker; jag har blivit rätt fäst vid de små liven. Jag har en katt, men han är mer som kärleksbarnet mellan en kolasås och en nallebjörn än en nattens jägare med smäckra former.

Knitting är lättare att med handen på hjärtat få in i min personbeskrivning. Jag har stickat sen barnsben och tragglat mig igenom de flesta varianter. Helt lätt är det dock inte, jag har vid ett par tillfällen nästan blivit nekad att köpa garn eftersom försäljaren inte kunde få in i sin världsbild att en piercad jänta med konstig frisyr och trasiga kläder kunde hantera ett garn som krävde mer "avancerade" stickkunskaper. Man kunde ju tycka att det ska väl hon skita i om jag kan sticka tillräckligt bra eller inte, men sticktanter tenderar att bli lite lätt elitistiska. Vilket man kan förstå eftersom stickning är inne i perioder med ungefär 20 års mellanrum och sen är förpassat till Röda Korset-tanter med för mycket fritid i mellanperioderna. Jag är inte bättre, en av mina favoritsysselsättningar när jag är gravt uttråkad och behöver känna mig lite överlägsen är att surfa runt på Tradera eller blocket och skratta åt folk som försöker sälja garn men absolut inte kan nåt om det. Mer om det en annan gång.

Inte nog med att jag stickar. Jag virkar, nålbinder, syr (en himla massa), broderar, slår frivoliteter, väver, tovar (nuno!) och så vidare in i oändligheten.
För att komma med en fingervisning om hur jag gillar mina uttryck tänker jag avsluta med en länk. Som är awesome. Jag har inte gjort det här, men jag skulle kunna. Om jag hade lite mer tid. http://www.gratefulgrapefruit.com/2011/03/26/shauna-richardson-crochetdermy/